©

Jag drömde om oss i natt, vi gick tillsammans och jag försökte ta din hand. Jag ville bara hålla den för att känna att allt var som vanligt men du ryckte snabbt åt dig den och tittade bort. Jag tog tag i din hand igen, den här gången tog jag ett stadigare grepp, du tittade på mig så där under lugg som du brukar och sen lät du mig hålla i ditt lillfinger som jag ibland ville göra. Det kändes så bra tills jag vaknade upp..

 

Det är så sant när man säger att hoppet är det sista som lämnar människan ♥

Try'na decide Try'na decide
If I really wanna go out tonight
I never used to go out without ya
Not sure I remember how ta

Gonna be late Gonna be late
But, all my girls don't have to wait 'cause
I dont know if I like my outfit
I tried everything in my closet

 Nothin feels right when Im not with you
Sick of this dress and these Jimmy Choos
Takin them off 'cause I feel a fool
Try'na dress up when Im missin you

Imma step out of this lingerie
Curl up in a ball with something Hanes
In bed I lay

With nothing but your T-shirt on
 
 Gotta be strong gotta be strong but Im
Really hurtin now that you're gone
I thought maybe I'd do some shopping
But I couldnt get past the door and

Now I dont know, now I dont know If I´m
Ever really gonna let you go
And I couldnt even leave my apartment
I'm stripped down, torn up about it

 Nothin feels right when Im not with you
Sick of this dress and these Jimmy Choos
Takin them off 'cause I feel a fool
Try'na dress up when Im missin' you

Im'a step out of this lingerie
Curl up in a ball with something Hanes
In bed I lay

With nothing but your T-shirt on
 ('cause I missed you, 'cause I missed you)
With nothing but your T-shirt on
(said I missed you ... baby)

 

Det är med ett mycket tungt hjärta jag återvänder till bloggen.

Den sista tidens tuffa motgångar har tagit hårt på mig men jag väljer ändå att se dem som "Never a failure - Always a lesson" men att jag ska behöva leva mitt liv utan Dig känns bara tomt, hårt & meningslöst. Vad ska jag lära mig av detta? Att slänga bort sådan kärlek det bär sig bara inte.. Det är som att kasta pärlorna till svinen. Det är inte jag och J längre, kan knappt skriva detta utan att få tårar i ögonen, men så är det och har varit i 14 plågsamma dagar. Jag ville inte att det skulle vara slut, inte han heller, men det var till sist han som tog det sista steget. Steget jag varje morgon önskade att han inte tog. Varje morgon när jag vaknar är min första tanke, det var nog bara en mardröm men sen kommer den kalla verkligheten ikapp mig, nä jag ligger där ensam. Jag vågar knappt ens ringa honom längre, detta som var så självklart för bara två veckor sedan - till mannen i mitt liv, min bästa vän och trogna följeslagare. Vi som pratade om allt.

Han var/är mannen jag vill dela mitt liv med, ha en framtid tillsammans med, köpa hus tillsammans med och till allt detta vill jag även att han ska bli pappa till våra barn. Men allt detta underbara är försent nu. Jag har länge varit tveksam till både husköp och barn, jag har vart rädd och inte känt mig redo. Tankar som "kan jag ta hand om ett hus?", "tänk så håller inte ekonomin?", "jag kan ingenting om en trädgård?", "klarar jag att ta hand om ett barn?", "tänk så ärver den alla min allergier?", "hur ont gör en förlossning?", "om vi bor där borta hur ofta får våra barn träffa mormor & morfar?", "kommer jag utveckla nya vänner där borta genom åren?" Ja tankarna har vart många, svåra och ibland har dem känts så stora och så omöjliga att greppa och hantera att jag bara inte orkat tänka på dem mer, och ingen jag har haft att dela mina innersta tankar med utanför relationen. Men detta ångrar jag djupt idag.

 

Jag tycker innerst inne att vi gav upp för lätt, som jag skrev, vår kärlek var unik, men vi lät olika omständigheter och psykologiska aspekter komma emellan och jag vet att om vi bara ansträngt oss lite mer, pratat med andra eller kanske rent av läst på mer om relationer så hade vi inte gått skilda vägar idag. Båda måste jobba och vårda relationen livet ut och det är inte många idag som gör det. Det kanske vi gjorde men var sprack då vår fina kommunikation? Det är inte många par som uthärdar stormar tillsammans längre utan när man stöter på de "större" motvindarna stirrar man sig blind i väggen och vägrar se lösningarna som faktiskt finns i våra olikheter.

 

Jag vill också säga att jag var tacksam varje dag tillsammans med J, varje dag var speciell på sitt sätt och jag tänkte då på vilken tur jag haft. Tur som hade hittat honom och fått honom att dela livet med. Så fort jag fick en "ledig stund" på jobb var han alltid i mina tankar. Jag sa också varje dag att jag älskade honom, men alltid med en kärna av kärlek så att han alltid skulle förstå och känna min värme genom de väl valda orden. Jag älskar dig ♥ Det är så viktigt att förmedla detta till varandra, att här visa att jag aldrig tar dig för givet. Du betyder mest för mig i hela vida världen.

Jag tyckte ändå att jag ofta stannade upp, tog tillvara, kände och begrundade. Jag tänkte att jag vill vårda vår kärlek till det yttersta och jag visste att det emellanåt inte alltid skulle vara så lätt men jag var fast besluten om att till varje andetag kämpa för vår kärlek. Att vi skulle ha det bra tillsammans. Men någonstans på vägen tappade jag kursen, jag/vi gick in i den fas man kommer till efter passionen och fördjupningen, där man synar varandra i sömmarna och får ta del av varandras olikheter. Olikheter är inget negativt i ett förhållande men som sagt, det är få idag som väljer och/eller ens kan gå vidare, de har ofta inte redskapen och kunskapen om hur man gör och väljer då att ge upp. Fel tycker jag. Det finns så mycket hjälpmedel idag och det behövs tydligen för flera generationer växer upp med värderingar som inte är djupgående. Detta gäller också våra relationer mellan vänner och familj samt övriga relationer och jag skräms fruktansvärt över att det är så. 

 

Med allt detta sagt vill jag säga att jag inte vet när jag tar mig tillbaka till bloggen igen, just nu känns allt väldigt mörkt men med tiden hoppas jag ändå någonstans att det ska bli bättre. Med detta vill jag även visa att även om man håller uppe "jag-är-så-fin-perfekt-och-glad-fasaden" så finns där en person bakom som är mänsklig och som har känslor. Just nu är jag så trött på den fasaden så jag har bestämt mig för att aldrig använda den igen. Någonsin. Jag vill hitta mig själv och vara den jag är utan att känna en enorm press från omvärlden. Detta vill jag också att mina fina läsare ska göra. Döm inte er själva för hårt, försök att inte låta er påverkas, älska varandra, ta vara på de små fina stunderna i livet, bevara dem i ert minne och tänka alltid - Ni är så fina som ni är!

Länge Leve Kärleken ♥