©

Jag hade vetat om det länge, försökte förbereda mig lite för varje dag som gick men telefonsamtalet den där morgonen var ändå så pass tungt att jag inte orkade svara. Jag låg i sängen och bara visste, nu var det slut. Känslan av enorm sorg med en tvist av lättnad kändes konstig men ändå sann. Jag ville ju inte att hon skulle ha ont mer men samtidigt ville jag så gärna ha henne kvar hos mig. 

Jag var hos henne dagen innan, då åt vi middag tillsammans och morötterna var speciellt goda. Hon höll mig hela tiden i hand, kramade och strök den ömt, så gjorde alltid min mormor. Vi gjorde inget speciellt, vi bara var tillsammans med mamma.

När jag skulle gå tog hon åter mina händer, strök dem och jag pussade henne flerfallt på hennes runda, mjuka kind. I detta ögonblick kände jag att jag fick något av henne, en del av henne kan man kanske säga. Jag har alltid vetat att vi delat mycket men nu vet i alla fall jag att hon är en del av mig.

Jag kommer att sakna henne på så många olika sätt, hon har varit en förebild för mig och en stor del av den jag är idag. Hon var en av dem som healade mig under min uppväxt, som alltid lyssnad på mig och var den jag litade på. Hon lärde mig att sätta guldkant på livet och framför allt att man ska leva livet när man väl är där.

- men jag har redan påbörjat en av min mormors dygder;

Jag ska leva Livet ♥